COPYRIOT | Automatiseringen väcker frågan om det unikt mänskliga

Automatiseringen väcker frågan om det unikt mänskliga

Våren 2017 sätter Orionteatern upp Automata: en föreställning utan skådespelare, i regi av Erik Holmström (se föregående bloggpost). Här följer den text som jag ombads att skriva till teaterns programblad.

/ / / / /

Att hela yrkesgrupper görs överflödiga är inget nytt fenomen. Hur man har tänkt sig den historiska tendensen har däremot varierat. Under lång tid rådde stor enighet, oavsett politiskt läger, om att automatiseringen i sig är helt odramatisk. För varje människa som ersätts av en maskin ökar det ekonomiska välståndet med ytterligare ett litet snäpp, enligt detta synsätt. Politiska skiljelinjer handlade i hög grad om hur detta välstånd skulle fördelas samt om det skulle tas ut i form av mer fritid eller ökad konsumtion. Automatiseringen i sig var däremot ingen politisk fråga.

På senare år märks en förändring. Åter diskuteras nu i tongivande kretsar det problem som förr kallades för “teknologisk arbetslöshet”: att gamla jobb försvinner i snabbare takt än vad nya jobb skapas. Visioner om hur “arbetets slut” ska befria människorna varvas med en djup oro över hur medelklassens borttynande ska leda till att samhället inte längre går att hålla samman. Lägg till detta de mer svindlande diskussionerna om vad som i värsta hand kan ske när artificiell intelligens spelar in i allt mer beslutsfattande. Nu handlar det inte bara om teknikens bieffekter. Frågan om det unikt mänskliga, om det som inte kan eller inte bör automatiseras, verkar återvända med kraft.

“Från att ha ersatt muskler, ersätter den nya teknologin även den mänskliga hjärnan i allt högre utsträckning”, konstaterar Swedbanks chefekonom Anna Felländer. Formuleringen är tidstypisk och i sig helt korrekt, men fascinationen över robotrevolutionen överskuggar ofta det faktum att robotiseringen är och förblir ojämnt fördelad. Vissa sysslor är kort sagt svårare att ersätta med maskiner än andra sysslor.

Elektroniska medier kan användas för att minska behovet av arbetskraft inom såväl barnomsorg som teaterproduktion, men det kommer att väcka frågor av såväl praktisk som moralisk och estetisk art. I vilket fall kommer det alltid att finnas en kategori av tjänster som inte kan effektiviseras i samma takt som varuproduktionen. Priset på barnomsorg och teater tenderar också att ständigt öka, sett i förhållande till priset på tillverkningsindustrins produkter. Fenomenet har blivit känt som “Baumols kostnadssjuka” och betraktas bland nationalekonomer som tillväxtens ofrånkomliga bieffekt.

Bill Gates – grundare av Microsoft och världens just nu rikaste person – väckte nyligen viss uppmärksamhet för sitt utspel i robotdebatten. I en intervju förklarade han att tiden är kommen för att införa en särskild skatt på robotar. Tanken var att via statskassan fördela om pengar från den högteknologiska sektorn till underbemmanad verksamhet inom vård, skola och omsorg. “Du vet, alla de saker där mänsklig empati och förståelse fortfarande är något väldigt, väldigt unikt”, förklarade Bill Gates. Mjukvarumogulen förklarade rentav att det inte skulle göra något om robotskatten bidrar till att bromsa takten på arbetslivets automatisering – tvärtom menade han att detta kanske skulle vara en positiv bieffekt som ger politiken lite respit att svara på arbetslivets snabba förändringar.

Förslag om en robotskatt framkastades i samma veva av det franska socialistpartiets presidentkandidat Benoît Hamon, som tänkte sig att syftet skulle vara att samla in pengar till ett system med basinkomst för alla medborgare. Frågan drivs också i Europaparlamentet av den luxemburgiska politikern Mady Delvaux.
Varken Gates, Hamon eller Delvaux har lyckats förklara hur robotskatten skulle utformas i praktiken. Flertalet robotar har ju föga likheter med droiderna i Star Wars. De dagsaktuella exemplen spänner från självkörande bilar, till ren mjukvara som kan ägna sig åt att sälja reklam på nätet, skriva enklare nyhetsartiklar eller högfrekvenshandla på aktiebörserna. Eller varför inte de automatiska biljettstolpar som just har ersatt konduktörerna på vissa av Stockholms spårvägar. Ja, snart sagt vilken app som helst går att förstå som en robot. Enklaste sättet att beskatta robotar vore kanske helt enkelt att beskatta företagens vinster.

Oavsett vilket, så är diskussionen om en “robotskatt” principiellt intressant. Inte minst eftersom den i hög grad upprepar argument som fördes fram redan på 1930-talet, fast då på mer begränsat område. Då stod särskilt musiken i centrum. Möjligheten att spela in och spela upp ljud var visserligen inte ny, men en gammal trattgrammofon gav inte tillräcklig volym för att kunna ersätta levande musiker i stor skala. Musiklivets automatisering tog fart på allvar först kring 1930, när den elektroniskt förstärkta högtalarmusiken kom i bruk. Först skedde det på biograferna, där ljudfilmens genombrott på bara några år gjorde otaliga biografmusiker arbetslösa. Sedan skedde samma sak på kaféer, restauranger, och teatrar. Även om dansbanorna fortsatte att befolkas av mänskliga musiker såg många det bara som en tidsfråga innan även de skulle ersättas av maskiner. Man började tala om “musikens mekanisering” och diskuterade om musikerna bara var en yrkesgrupp i mängden, likt de vävare som gjordes arbetslösa av Spinning Jenny, eller om det just i scenkonsten fanns något unikt mänskligt som skulle garanteras att även framtidens estrader skulle befolkas av levande musiker och skådespelare.

Ur musikernas fackliga diskussioner utkristalliserades ett förslag om “beskattning av den mekaniska musiken till förmån för den levande”, som bär slående likheter med vad Bill Gates nyligen föreslagit, fast då för ekonomin i stort. Enligt en internationell resolution, tillkommen på initiativ från Svenska musikerförbundet, borde en särskild skatt införas på allt offentligt bruk av högtalarmusik. Pengarna skulle gå direkt till “en fond för stödjandet av den levande musiken”. Alternativet sades vara att musikeryrket “går mot förintelse” och att den uppväxande generationen “kommer att sakna allt intresse för levande musik.”

Historien som följde är lång och aningen snårig, men faktum är att högtalarbeskattningen till slut infördes – fast 50 år senare, i helt annan form än vad man först tänkt sig. Det blev en upphovsrättslig reglering snarare än ett stöd till levande musik. Om vi någon gång får se robotskatten införd är det ganska troligt att även den kommer ha förvrängts till oigenkännlighet. Sensmoralen är dock en annan. Själva begreppet “levande musik”, som ter sig så självklart för oss idag, var på 1930-talet en nymodighet.

Det var först när de levande musikerna i hög grad började ersättas av högtalare som vissa började framhäva det unika värde som fanns i deras mänskliga närvaro. Fram tills dess hade de klassiskt skolade musikerna i stort sett värderats för sin förutsägbara perfektion. Som en motreaktion på “musikmekaniseringen” etablerades dock tanken på att det finns en särskild kvalitet i det oförutsägbara och imperfekta. Den levande musiken kan alltså beskrivas som en bieffekt av musikens automatisering.

En liknande utveckling var redan igång på teaterområdet. Filmen tvingade teaterkonsten att bli självreflexiv, skriver den tyske teatervetaren Hans-Thies Lehmann som analyserat framväxten av en “postdramatisk teater” under 1900-talet: en teater som inte i första hand är ett medium för litteratur, utan en konstart i egen rätt som kretsar kring vad som kan kallas “närvaroproduktion”. Från att ha varit en fiktion, blir teatern till en situation.

I många sammanhang går det alltså att se hur automatiseringen föder sin egen motrörelse, sina egna bieffekter. För varje nytt sätt att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, öppnas nya ytor för att reflektera över varför vi vill tillbringa tid tillsammans. Allra tydligast har detta blivit i olika former av scenkonst, där det finns exempel på hur scenen har tömts på människor samtidigt som närvaroproduktionen bara ändrar riktning. Någonting sådant går att se inom dansmusiken efter att dansorkestrarna ersattes med förinspelade skivor. Framväxten av musikfestivaler kanske i sig går att förstå som en parallell motrörelse till den musiktekniska utvecklingen. Därför är det också fullt logiskt att en teater utan skådespelare på scen samtidigt exploderar i bieffekter som bygger på människors gemensamma närvaro i ett rum – även om dessa människor inte nödvändigtvis är skådespelare eller får betalt för sin närvaro.

Kapitalismens historia är en historia om hur allt mer mänsklig verksamhet först organiseras i form av lönearbete, för att sedan ersättas av maskiner. Genom hela processen löper en omförhandling av det mänskliga, där människan i allt högre grad definieras utifrån det som inte låter sig automatiseras.

2 kommentarer ↓

#1 Alaoglu on 16 May 2017 at 2:12 pm

Fanns liknande diskussioner om “levande” (det vill säga handskrivna) böcker när Gutenberg började massproducera biblar?

#2 rasmus on 16 May 2017 at 5:24 pm

Alaoglu: Bra fråga, jag vet inte. Men nu när du nämner det, kan jag tänka mig att det finns en hel historia av hur handskriften uppdaterats som en mer äkta form av skrift, just som en respons på boktryckarkonsten. Hur det är med just handskrivna biblar vet jag inte, förutom att det finns en judisk tradition av att varje man under sin livstid ska skriva av hela bibeln för hand. Vilket man möjligen kan koppla till Walter Benjamins tankar kring vad detta med att skriva av saker för hand gör med förståelsen av texten.

Kommentera